Happy New Year!

2018 har anlänt. Här kommer en tillbakablick i min portfolio från tiden som ligger bakom. – Ett stort antal skärmdumpar från vad som postats på tidslinjen på Lindas Konstsida på Facebook

Jag måste säga att jag kände mig helt enormt produktiv när jag kollade igenom materialet. Hur hinner denna trötta trebarnsmamma? Jo serru, allt detta gjordes under alla timmar ni andra kopplade av med teveserier ;) jag gillar också teve, men väljer bort teven oftast för att istället vara i studion.

Så länge jag inte är otroligt trött pga sömnbrist så är målandet en stor avkoppling för mig. Och mer än så. Om jag inte är slut i skallen så är mitt målande väldigt intuitivt. Timmar flyter bort och det är som att drömma. Jag kan bara flyta med. Målningarna målar nästan sig själva. Det känns lika naturligt som att andas.

Men det finns en hårfin gräns. Jag har lärt mig var den går nu. Till slut. Gränsen där jag är precis för trött för att kunna komma in i det där märkliga flödet…

Jag är nästan alltid jätteinspirerad att måla. Det känns som att jag aldrig kan tröttna. Jag kan måla vad jag vill. Total frihet. Inga regler. Bara ljus, flöde, färg… som känslan att stoppa ner fötterna i en sval sjö från en solvarm brygga. Som att sitta ner i duschen och låta hett vatten strömma över hela kroppen och bara stilla sitt sinne. Som att gå på en barrtäckt stig i en tyst tallskog. Total vila.

Men ibland händer något konstigt. Jag ska gå till min studio, men jag känner mig inte inspirerad! Barnen sover och jag sätter mig framför staffliet, men det känns motigt. Jag fattar en pensel och börjar måla. Det börjar kännas lite kul ändå. Plötsligt rycker jag till. Ännu en gång har jag nästan tappat paletten i golvet medan jag obemärkt nickade till, trots att jag sitter på en sadelstol utan ryggstöd, och trots att min studio har en stark dagsljuslampa. På duken har jag gjort ett totalt felaktigt penseldrag, och jag skyndar mig att fukta en trasa för att torka bort färgfläcken innan femton sekunder har passerat. Akryl torkar blixtsnabbt. Ibland hinner jag inte få bort fläcken. 3-4 gånger jag jag faktiskt tappat paletten på golvet för att jag har somnat. Upp och ner varje gång. För det är tunga färgklickar på en lätt papperstallrik.

Där går min gräns. Trötthet är nästan det enda som kan stjäla min inspiration. Det lustiga är att jag aldrig känner trötthet förrän jag plötsligt säckar ihop av den. Men nu har jag lärt mig. Om jag plötsligt inte känner för att gå till min studio, då vet jag att jag är otroligt trött, och kommer att nicka till om jag försöker måla. Då kan jag lika gärna låta bli att ens gå dit.

Bara en annan sak kan stjäla min inspiration. Det är när jag är som mest rädd för att vår sjuka femåring ska dö. Ibland översköljs jag av rädslan. Oftast känner jag inte så. Men särskilt de senaste månaderna har jag ramlat ner i några gropar av total fruktan.

Jag stryker hennes svettiga panna där hon somnat i sin säng. Så liten och hjälplös. Jag känner mig vanmäktig. Det enda som tröstar mig då är min tro på Gud. Jag kryper ner i hennes säng och kramar henne hårt och ber Gud beskydda henne och ge henne ett långt liv medan mina tårar väter hennes lakan.

Men oftast gråter jag inte. Jag undviker att gråta. Jag gråter lätt över andra saker. Tråkiga nyheter jag hör om. Men att gråta över min egen familj, det gör så ont. Jag vill inte gå ner mig i de negativa känslorna. Där är jag hellre stark. Nu menar jag inte att det är svagt att gråta, och jag vet att man mår bättre efteråt. Det har jag också gjort de gångerna. Men jag vill i alla fall helst inte gråta.

Nu längtar jag efter att fortsätta måla nya verk i min studio under året som kommer! Det blir främst mina nya landskap som kommer att vara i fokus. Först ska jag bara krångla med den årliga inventeringen i sista minuten…

Varmt välkommen att hänga med även i fortsättningen! ❤️