Bild tagen i ottan idag.

Vi har ett barn som kan smyga upp mitt i natten och hitta på nästan vad som helst.Värre än de flesta, eftersom hon har en utvecklingsstörning. Hon fyller fem i december. Hon är lika riskmedveten som en tvååring, men smart som jämnåriga på de flesta sätt, och mycket längre än en tvååring. Hon kan nå allt över hela diskbänken utan att använda en stol. Hon kan gå och tappa upp vatten i badkaret. Sno bröd och äta om det inte ligger där det ska, högt upp i ett skåp. Numera kan hon även öppna kylen och ta grejer där.

Vår goa mellantjej (hon har en storebror också) är så ljuvlig. Så gosig, och busig och med smilgropar och mandelformade, blå ögon. Hon har överlevt cancer och haft ett ganska jobbigt halvår nu pga epilepsimedicin som förstör aptiten. Hon är så generös med kramar och bara ler sitt stora leende mot alla. Lilla busloppan <3 <3 <3 Det är en speciell kärlek att älska ett skört barn. En kärlek som så många gånger blandats med en stark fruktan att förlora den älskade. Det är svårt att förklara, jag tror nästan att bara den som varit med om ungefär samma sak kan förstå hur den kärleken smakar. Och hur stolt man känner sig över sitt speciella barn, trots att jämnåriga kan många fler saker. Vi är så stolta över vår ljuvliga lilla dyrbara skatt.

Vi har mängder med barnspärrar, grindar och haspar. Hon kan låsa upp ytterdörren. Vi har en innergård (tack och lov) med en port med en hasp på – högt upp! Och utanför detta, även ännu en grind före uppfarten. Men trots att jag går en rond varje kväll och kontrollerar att inga knivar eller saxar ligger på diskbänken, eller bröd eller frukt som hon kan sätta i halsen, så vill man verkligen inte ligga och sova när hon går på upptäcksfärd själv i hela huset…

Om hon vaknar på natten somnar hon oftast inte om, utan kan vara vaken i timmar. Klarvaken, tyst, nöjd och väldigt busig… Oftast leder vi tillbaks henne till hennes säng. Ibland ligger hon kvar där och filosoferar och pratar med sig själv lite. Har vi riktigt mycket tur somnar hon om. Ibland får man leda tillbaks henne 2-3 ggr. Efter det brukar vi ge upp och antingen ha henne pratandes i vår säng, och gosa också, (hon är helt otroligt gosig) eller så (om morgonen är nära) startar vi barnteve. Dora ska det vara nu helst.

Men om hon ligger kvar i sin säng, vill man ju våga somna om i sin egen. Och det är där mitt lilla trick kommer in… För att komma vidare från hallen till resten av huset (och köket) måste hon passera vårt sovrum. Och där lägger jag ut en rad metallskedar. Hon brukar aldrig kunna gå förbi dem utan att sopa till dem med foten. Men det bästa är att hon inte kan låta bli att samla ihop dom heller xD Så det skramlar ordentligt. Inatt samlade hon ihop skedarna två gånger.

Jag sov inte så mkt inatt, för hennes lillasyster på 3 år var också uppe före henne, och krävde att få äta knäckebröd. (Jag lyckades dock avleda från denna önskade natt-mellis med lite vatten och mys i vår säng) Sen när hon somnade om var storasyster uppe, och fick äta banan i köket. En jättestor banan som kändes som att det tog en evighet för henne att äta upp haha. Hon fick äta för att jag såg på henne att hon inte skulle somna om. Heelt klarvaken och med ett stort leende. <3 Men jag är rätt morgonpigg. Värre brukar det vara kvällen efter en sån här incident… min studiotid ikväll är lite hotad. xD Men jag har tid nu också, fram till kl 13 när barnen slutar skola och förskola. Jag ska packa en stor målning för leverans och försöka hinna fota två andra stora målningar för tryck på poster. Få se hur långt jag hinner…

Ha en fin dag! <3

Kram! /Linda