Jag ska ge mig på en riktigt läskig utmaning. Jag känner den där stresskänslan i bröstet just nu när jag skriver detta. Jag ska ge mig på ett helhjärtat försök att driva min egen blogg, här från min konstsajt. En blogg som handlar om mycket mer än min konst. En blogg som låter dig komma under mitt skinn och mycket bättre förstå vad min konst handlar om. Men det skrämmer mig också…

 

Jag var en väldigt högljudd och utåtriktad person ända tills jag kom upp i övre tonåren. Idag är jag väldigt försiktig och inåtvänd.

Då hade jag en åsikt om ALLT. En STARK åsikt. Allt berörde mig, allt kunde göra mig otroligt arg eller otroligt ledsen. Jag var (och är) en känslig person. Ändå var jag oförsiktig med mina ord, pratade väldigt mycket, diskuterade livligt. Samtidigt gjorde mothugg så ont.

 

Till slut blev jag så trött. Ett ljus gick upp för mig. Jag kanske inte måste yppa min åsikt jämt? Om jag är tyst blir ingen arg, ingen jobbig spänning uppstår. Allt kan flyta lugnt och stilla. Detta var dagen när jag lärde mig hur skönt det är att aldrig tycka något. I alla fall inte offentligt. Jag var ungefär 16 år gammal.

Idag har jag inte samma åsikter om allt. Världen är inte längre svartvit. Jag är 15 år äldre. Ordet åsikt är inget ord jag gillar. Jag vill bilda mjuka, formbara uppfattningar om min omvärld. Förstå olika människors upplevelser. Bilda mig en nyanserad uppfattning utan att hugga den i sten. Jag är fortfarande en känslig själ. Så jag är rädd om den. Jag tar inte anstöt från människor eller hyser agg och bitterhet. Människor gör och säger saker av en orsak. Alla har sina bördor. Jag har bara blivit försiktig och lågmäld på många sätt för att undvika konflikter. Det enda som aldrig har förändrats är min tro på Gud. Min förmåga att se ljuset i allt. Detta är min ork och min kraft.

Men min strävan efter att ro över lugna vatten har hindrat mig att dela mitt hjärta öppet med andra människor. Här kommer min kraftansträngning för att ändra på det. Min konst är bara halv, så länge du inte känner mig.

Så, varmt välkommen att följa min personliga blogg…

Kram!

/Linda