När jag tvingas prata om allt dåligt

PERSONLIGT

Kuratorn ser mig vänligt i ögonen och varnar mjukt: ”Nu får du tänka på att när du ska beskriva ditt barn för försäkringskassan, så fokuserar vi på allt som är dåligt. Allt som inte fungerar. Ditt barn har såklart fina sidor, och kan många saker. Men det behöver inte försäkringskassan veta. Det kan därför kännas väldigt tungt att sitta och prata om allt negativt, men de vill bara veta vad som INTE fungerar.”

Vaddå? Tänker jag. Ärsh! Jag känner mig stabil i sinnet, och ganska obekymrad för stunden. Jag kan väl beskriva min dotter sakligt utan att bli ledsen? ”Ingen fara!” säger jag käckt. Ute skiner höstsolen.

IMG_1342

Det är dags för en förnyad ansökan om vårdbidrag. Vi har halvt vårdbidrag idag. Det mäts i bråkdelar. Nu kanske vi kan få fullt vårdbidrag. Nu när hon är äldre, vår fyraåring med utvecklingsstörning, och glappet mellan henne och jämnåriga har vuxit ännu mer. Ju äldre barnet blir, desto mer stöd finns.

Vi sitter i ett trevligt rum på habiliteringen, och kuratorn ska hjälpa mig med praktisk information om vårdbidragsansökan. Vi har redan gjort en ansökan en gång tidigare, när vår flicka fick cancer, Wilms tumör, sommaren 2016. Men från den ansökan minns jag ingenting. Bara att jag tyckte det var krångligt. Mitt under pågående operation satt jag med försäkringskassan i luren. Men det passade bra, jag hade ändå ingenting annat att göra då än att vänta.

När kuratorn och jag har pratat en timme, och jag har spottat ur mig fler negativa beskrivningar av mitt liv än jag gör på några månader annars, börjar jag ändå känna tyngden i mitt bröst. Jag hör vad jag säger om min dotter och det låter hemskt. Och jag känner mig som den mest gnälliga, pessimistiska människa man kan tänka sig. På det här viset har jag annars bestämt mig för att aldrig prata om saker och ting. Från den mest negativa, tänkbara synvinkel. Allt låter som klagan och självömkan. Men orden rinner ur mig i en flod. Jag häver ur mig allt.

Vi går igenom fråga efter fråga i blanketten. Kan hon äta själv? Kan hon klä sig själv? Hur är hon mot främlingar? Jo då… hon tar dom i handen och följer med!

Jag tycker till slut jag har fått en klar bild av hur ansökan går till. Kuratorn är så varm, mysig och förstående hela tiden. Jag riktigt känner att hon är en av få som verkligen vet vad vårt liv innebär. Ingen fråga känns dum. Hon, som varje dag möter barnen som föddes  i en kropp som inte riktigt vill allt det där som alla andra kan göra. Som att kunna få ut orden som finns inne i huvudet, genom sin mun. Dyspraxi kallas det tydligen. Det är som ett fikon-ord för att vara stum. Som vår dotter är. Hon kan så många ord, hon kan teckna allt vi ber henne om, och följa kommandon, men hon kan ändå bara uttala en handfull tvåstaviga ord, och en mängd djurläten, och vissa andra ljud som exempelvis hur bilar låter. Eller hur pappa snarkar. Och gnälla, och peka, och dra i våra händer och kläder dit hon vill.

Vi säger hejdå, kuratorn och jag. Jag går över den höstiga parkeringen. Jag undviker ögonkontakt med de jag möter. Jag vill bara vara ensam. Jag känner mig så sammanbiten. Och full av självömkan. Det är vackert ute. Solsken och gula löv. Jag sätter mig i bilen och stänger dörren. Där i den sköna avskildheten, den plötsliga tystnaden i förarsätet, kommer tårarna, och jag blir så förvånad. Jag hör mig själv gråta. Ljudligt.

Kuratorn vet mer än mig. Det inser jag nu efteråt. Hon vet precis hur det känns efter ett sånt samtal. Jag undrar om en del föräldrar börjar gråta redan där inne på habiliteringen. Jag är imponerad av kuratorn. Och glad, för det fina bemötandet från henne. Det värmer långt efteråt.

IMG_2849

Jag gråter nästan aldrig. Åtminstone inte över mitt eget liv. Jag är också väldigt sällan nedstämd, utan har lyckan att kunna vara gladlynt för det mesta. Jag har inte gjort något särskilt för att förtjäna en sådan förmåga. Så jag är tacksam för detta. Det är verkligen ingen dygd, bara en välsignelse. Jag vet att de som är nedstämda, deprimerade eller har ångest, inte kan hjälpa det. Jag har sluppit allt sådant. Jag har mött många nu, som mår psykiskt dåligt, och förstått hur vanligt det är. Däremot fäller jag ofta motvilliga tårar över händelser jag hör talas om. Jag är dålig på att hålla andras hemska situationer på avstånd. Det kommer nära och kryper under skinnet. Varje tung nyhet. Jag ser hela scenariot. Jag ser föräldrar som gråter. Barn som lider. Jag ser detaljerna inom mig. Det kan aldrig bara rinna av. Jag känner så med de som lider. Så jag aktar mig istället. När jag ser en misstänkt obehaglig rubrik, undviker jag att läsa texten som följer. Jag kan tänka på det i dagar och veckor efteråt annars. Jag vill inte ens se en sorglig dramafilm. Det är verkligen det största anti-nöje jag kan tänka mig!

Så när vår flicka fick cancer i Juni 2016 plockade jag upp mitt pansar i samma ögonblick som läkaren gav mig det värsta beskedet. ”Okej” sa jag bestämt, och rätade på ryggen. Jag ville inte sörja en sekund. Jag såg det som ett berg att klättra över. Jag lutade mig framåt. Redo.

Någon halvtimme senare, när jag gav min mamma den dåliga nyheten över telefonen, och hon grät, då stockade sig min röst lite. Hennes gråt ville smitta av sig. Men jag höll mig samman. ”Det är ingen fara mamma! Det är en lindring cancerform” Jag var så optimistisk. Men jag hade ännu inte vågat ta reda på vilken procent som överlever. Men läkaren sa att chansen att överleva var ”mycket god”. Mer ville jag inte veta för stunden. Jag kände mig stark. Jag hade bestämt mig för att inte sörja.

IMG_0151.jpeg

Jag grät inte en enda gång. Inte ens när jag såg henne sövas, när hennes vänstra njure skulle tas bort. Jag viskade så glatt jag kunde, mitt i all rädsla, vad alla djuren gör för ljud, medan hennes blick blev glasartad i min famn. När hon slutade andas och munnen gapade. ”Hunder säger… vovovov! Katten säger… mjauuu… Hästen säger… Iiiiih!” Sen lade jag hastigt ner henne på operationsbordet. Jag vände mig tvärt, och gick hastigt därifrån. Jag vet att andning upphör vid narkos. Jag gick därifrån så snabbt jag kunde, så hon slapp hålla andan, tänkte jag. Dom brukar undvika att göra ingrepp på barnet när föräldrarna ser på. Sen kör dom ner en tub i halsen. När man har gått ut. Det märks hur de alltid försöker skydda oss föräldrar och förmildra vår upplevelse. Omtanken värmer, samtidigt som allvaret då känns extra tungt, bekräftat i deras omhuldande gester. Det är overkligt.

Första gången jag grät var först efter hela hennes behandling. Den blev kort. Tack till himlens Gud! Cytostatika började i Juni, för att krympa tumören. I augusti fick hon sina sista cytostatikabehandlingar. Detta var sommaren som försvann. År 2016. Det året hade ingen sommar. Tumören togs ut, och visade sig efter analys vara av stadium 1(!). Fyra veckors efterbehandling (cellgifter). Fyra veckor!! Jag som hade läst att en del får cytostatika ett helt år efteråt. Eller längre, men då handlar det mer om att förlänga tiden. För då ser det inte ljust ut.

Men hon hamnade ofta på akuten i Kristianstad. (Cancern behandlades i Lund) Vanligast pga feber eller urinvägsinfektion (med feber). Detta pga nedsatt immunförsvar från cytostatikan; Vinkristin. Vackert namn på ett gift. Från en vacker blomma – Rosensköna. Så absurt egentligen. Men namnet kändes ändå tröstande på barnonkologen. Som en snäll medicin. Nästan som ett vitamin. Men påsen såg hotfull ut där den hängde på dropp-stativet, med en varningsetikett på, och en extra påse utanpå den. Vinkristin bränner huden. Därför ges den, droppe för droppe, rakt in i höger förmak i hjärtat med hjälp av en venport.

0942DC63-E560-4EC9-9A6A-AD76621C1C9D113DC332-36C0-449E-9DBA-4013C1AC50A9

En av rundorna till akuten, när vi ändå fått lite distans till all sjukhusvistelse, hösten 2016, fick vi åka in igen, och stanna över natten. Jag minns inte ens anledningen. Jag minns bara känslan när jag och min lilla dotter gick in genom dörren till vårt orange-gula ”hotellrum” på barnavdelningen i Kristianstad. Det var som att resa tillbaka några veckor i tiden. Lukten, ljuden, tristessen, den oestetiska inredningen, de hårda järnsängarna och gula filtarna. Handspriten. Ljudet av gråtande barn i andra rum. Lilo tvärstannade i dörren när hon såg sjukhusrummet, hon vet vad sjukhusrum är. Sen slängde hon sig på knäna och skrek ut sin ilska och uppgivenhet. Jag visst vad hon sa; ”NEJ, INTE IGEN!” Sjukhusrum är så tråkiga. Som ett fängelse. Med fönster som inte ens går att öppna. Då rullade tårarna längs mina kinder. Jag kände mig så ynklig. Jag som tyckte allt ändå var lite över nu. EN GÅNG TILL måste vi gå in i ett sjukhusrum och stanna där för natten. Isolerade, som ofta, pga misstänkt infektion.

Jag sansade mig snabbt. Men detta var en av få gånger jag grät det året. För jag ville verkligen inte gråta.

IMG_0462EF9728DA-95AF-45D2-A60F-0B23E8E23423.jpeg

Nästan nio av tio barn överlever Wilms tumör. Det låter nog positivt för någon vars egna barn inte fått diagnosen. Men för mig lät det bedrövligt. NÄSTAN nio av tio! Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan, men det lät som hur dåliga odds som helst. Hej, ditt barn har fått en sjukdom där fler än ett av tio barn DÖR!

file0001944464323.jpg

Men vår flicka överlevde. Nu har det gått ett år och tre månader ungefär. Jag skämdes nästan på barnonkologen, för jag visste att just hennes tumör upptäcktes tidigt och hade inte spridit sig. Jag ville inte berätta för andra föräldrar, med långt mycket sämre väg framför sig, hur lindrigt vi kommit undan. Jag ville ändå ge dem känslan att vi satt i samma båt. Men det kändes ibland som att vi bara var där lite på på besök. Så väldigt orättvist. Lite ”prova på cancer” nästan. Men kanske var det också en del av overklighetskänslan som talade. För vem kan ta in att ens barn har fått cancer, på riktigt?

Vi är så tacksamma att vår lilla Lilo lever.

Första gången jag såg denna vägg ville jag få bort den genast

PERSONLIGT

Men hur konstigt det än låter, så har jag börjat gilla denna retrotapet mer och mer. Vi har inte ändrat på några väggar än sedan vi fick vårt hus i april i år. Och denna blir nog inte den första.

Kanske blev det harmoniskt med allt det andra vita? Ljuset och färgerna i vårt sovrum är så ljuvligt avslappnande.

Jag är så glad att vi utan trängsel också lyckats placera en juniorsäng vid fotänden. Oftast ligger ingen där. Men då och då inträffar några märkliga dagar när ALLA barnen ska upp och krångla i omgångar samma natt! Och då, i takt med att dom droppar in på föräldracentralen, så kan man forsla ner den första (som redan somnat om) i den andra sängen. Nr 2 som vaknar hannar i mitten på dubbelsängen. När trean vaknar får en av oss gå och lägga sig med det barnet i dess egen säng (nu har alla äntligen vuxenstorlek på sängarna).

Nån gång har alla vaknat när mannen jobbar natt. Sällan, tack och lov. Då kan man lika gärna gå och brygga kaffe istället. Och ta med sig mellanbarnet för har hon vaknat är hon glad och busig i 1-2 timmar. Senast var det mellan ca kl 02-04. Ligger man kvar med henne i dubbelsängen vaknar alla.

Men inatt hoppas jag alla sover :)

När man vill avboka sin dag helt…

PERSONLIGT

Chiabröd som mannen bakade igår kväll och kaffe med vispgrädde på 😋 väldigt välbehövligt efter ett tvåtimmars vakenpass 02-04 inatt, med en klarvaken och glad busunge. Och naturligtvis inte samma busunge som har hållit mig vaken de senaste två veckorna (Vår treåring) Nej hon sov så vackert hela natten. Nu var det fyraåringens tur 😂 de jobbar som ett team de där två busiga systrarna.

Jag tänkte inatt vid 03:30, att nu kan jag inte lämna fyra åringen heller på förskolan imorgon. (Treåringen är fortfarande för krasslig ) Eller kan jag det? Dels blir ju hon tröttare, och dels vaknar hon inte tid på morgonen. Men det mest lockande skälet är att man pallar bara inte! Hade jag kunnat hade jag avbokat hela dagen. Men sonen ska till skolan, så är det bara.

Man känner sig väldigt mesig sig på natten. Hela världen är emot en, och allt känns så dystert, och som att man aldrig mer kommer att orka något. Men jag vet ju att en stor procent av föräldrarna som lämnar barnen på skolan idag inte heller har sovit! En del har bebisar, en del har stora barn som vaknar, en del har sjuka barn. En del har ont och kan inte sova av den anledningen. En del har sömnsvårigheter. Jag brukar tänka på det på natten, så tycker jag inte så synd om mig själv!

  • Nu ska jag dricka mitt kaffe i badrummet medan jag sminkar mig. Vissa morgnar behövs det bättre än andra haha…

OKEJ, JAG SKA VÅGA…

PERSONLIGT

Nu sitter jag här i mörkret i min treåriga flickas säng. Hon ligger i min famn med täcket över sig och har äntligen somnat från sin nattskräck. Jag vågar inte röra mig än, så jag passar på att skriva en stund. Ljudet av mjuk musik och regn hörs från en av mina favorit-appar på telefonen jag håller i.

Nu vaknade hon igen och grät lite.

Hon har nog aldrig haft nattskräck förut vad jag kan minnas, men en lång dag utan tupplur + omställning till vintertid + snuva, hosta och lätt feber blev för mycket för lilla gumman. Hoppas hon kan somna djupare snart. Nu ligger hon stilla över mina knän istället, och själv sitter jag på knä, med handen över hennes kind. Få se när jag törs röra mig, nattskräck skär i mammahjärtat.

Jo, jag ska våga skriva lite mer i min blogg nu. Men den kan inte bara vara en konstblogg, för mer än allt är jag en mamma. I alla fall så går det mesta av min tid till barnen och vårt hem. Men så är det bara. Jag kan inte skriva en blogg utan att detta märks. Så nu gör jag det.

Min man kom just hem från sitt jobb efter ett dygnspass ❤️ så vi ska umgås lite sen när jag lyckats smyga ut och nattskräcken lagt sig helt, så ingen studiokväll ikväll inte!

Men jag smider planer, det gör jag alltid. Planer på nästa bild som ska ta form på mitt staffli. Jag ser bilder i mitt inre och blir så inspirerad. En bild och en tanke. Jag bär på den tills jag får en ny stund i min studio.

Jag har redan nästa bild klar i mitt sinne. Vi får se vilken dag det blir. Snart, hoppas jag 😊

Det är väldigt synd om lilla tjejen här, hon vaknar gång på gång i nattskräcken. :( Men snart måste det nog ge sig. Jag skriver lite till varje gång hon somnat om.

Nu ligger jag bredvid henne i sängen. Idag har jag möblerat om. Sjuåringen har fått en dubbelsäng, och treåringen har fått hans kura-säng som är 90×200 cm. Så skönt när nätter krånglar, att vi nu får plats bredvid. Juniorsängar kan vara VÄLDIGT oergonomiska för vuxna nämligen… ! Detta var helt klart den perfekta dagen att få detta gjort…

Natten till idag startade en brandvarnare utan orsak. I fyraåringens rum. Den slutade av själv innan jag hann dit. Panikkänsla. Bultande hjärta. Helt väck av trötthet. Ingen vaknade. Tack och lov. En stund senare gjorde treåringens brandvarnare likadant. Jag hade just somnat om. Min puls dunkade i skallen när jag lade mig i sängen efter andra panikupplevelsen.

Då skrev jag ett argt sms till mannen som var på jobbet. Inte så argt mot honom egentligen. Men arg på brandvarnarna. Vi har åtta stycken av den sorten. (Japp, åtta) Billigt att byta ut… inte. Och när som helst kan det hända igen haha. Fast jag slet ut batteriet på den sista i vredesmod inatt. Hon får ha öppen dörr nu.

Det komiska är att detta har hänt en annan gång före denna natt. I sjuåringens rum. På natten. OCKSÅ! Han vaknade den gången kan jag rapportera…

Nu sover lilla tjejen igen. Lugnt och stilla. Äntligen.

God natt alla!

Hoppas ni och era barn (om ni har) sover gott hela natten! ❤️ och att inga brandvarnare börjar tjuta ;)

/Kram!

Linda

SKEDFÄLLAN…

PERSONLIGT

Bild tagen i ottan idag.

Vi har ett barn som kan smyga upp mitt i natten och hitta på nästan vad som helst.Värre än de flesta, eftersom hon har en utvecklingsstörning. Hon fyller fem i december. Hon är lika riskmedveten som en tvååring, men smart som jämnåriga på de flesta sätt, och mycket längre än en tvååring. Hon kan nå allt över hela diskbänken utan att använda en stol. Hon kan gå och tappa upp vatten i badkaret. Sno bröd och äta om det inte ligger där det ska, högt upp i ett skåp. Numera kan hon även öppna kylen och ta grejer där.

Vår goa mellantjej (hon har en storebror också) är så ljuvlig. Så gosig, och busig och med smilgropar och mandelformade, blå ögon. Hon har överlevt cancer och haft ett ganska jobbigt halvår nu pga epilepsimedicin som förstör aptiten. Hon är så generös med kramar och bara ler sitt stora leende mot alla. Lilla busloppan <3 <3 <3 Det är en speciell kärlek att älska ett skört barn. En kärlek som så många gånger blandats med en stark fruktan att förlora den älskade. Det är svårt att förklara, jag tror nästan att bara den som varit med om ungefär samma sak kan förstå hur den kärleken smakar. Och hur stolt man känner sig över sitt speciella barn, trots att jämnåriga kan många fler saker. Vi är så stolta över vår ljuvliga lilla dyrbara skatt.

Vi har mängder med barnspärrar, grindar och haspar. Hon kan låsa upp ytterdörren. Vi har en innergård (tack och lov) med en port med en hasp på – högt upp! Och utanför detta, även ännu en grind före uppfarten. Men trots att jag går en rond varje kväll och kontrollerar att inga knivar eller saxar ligger på diskbänken, eller bröd eller frukt som hon kan sätta i halsen, så vill man verkligen inte ligga och sova när hon går på upptäcksfärd själv i hela huset…

Om hon vaknar på natten somnar hon oftast inte om, utan kan vara vaken i timmar. Klarvaken, tyst, nöjd och väldigt busig… Oftast leder vi tillbaks henne till hennes säng. Ibland ligger hon kvar där och filosoferar och pratar med sig själv lite. Har vi riktigt mycket tur somnar hon om. Ibland får man leda tillbaks henne 2-3 ggr. Efter det brukar vi ge upp och antingen ha henne pratandes i vår säng, och gosa också, (hon är helt otroligt gosig) eller så (om morgonen är nära) startar vi barnteve. Dora ska det vara nu helst.

Men om hon ligger kvar i sin säng, vill man ju våga somna om i sin egen. Och det är där mitt lilla trick kommer in… För att komma vidare från hallen till resten av huset (och köket) måste hon passera vårt sovrum. Och där lägger jag ut en rad metallskedar. Hon brukar aldrig kunna gå förbi dem utan att sopa till dem med foten. Men det bästa är att hon inte kan låta bli att samla ihop dom heller xD Så det skramlar ordentligt. Inatt samlade hon ihop skedarna två gånger.

Jag sov inte så mkt inatt, för hennes lillasyster på 3 år var också uppe före henne, och krävde att få äta knäckebröd. (Jag lyckades dock avleda från denna önskade natt-mellis med lite vatten och mys i vår säng) Sen när hon somnade om var storasyster uppe, och fick äta banan i köket. En jättestor banan som kändes som att det tog en evighet för henne att äta upp haha. Hon fick äta för att jag såg på henne att hon inte skulle somna om. Heelt klarvaken och med ett stort leende. <3 Men jag är rätt morgonpigg. Värre brukar det vara kvällen efter en sån här incident… min studiotid ikväll är lite hotad. xD Men jag har tid nu också, fram till kl 13 när barnen slutar skola och förskola. Jag ska packa en stor målning för leverans och försöka hinna fota två andra stora målningar för tryck på poster. Få se hur långt jag hinner…

Ha en fin dag! <3

Kram! /Linda

VARFÖR HA EN FÖRSÄKRING PÅ NÅT MAN HOPPAS SKA DÖ?…

PERSONLIGT

Den ofrivillige kaninhussen…

 

Man ska vara överens i en relation innan man skaffar ett nytt husdjur, annars kan husdjuret bli en liten påfrestning på relationen…

 

Jag har alltid varit en djurmänniska. Jag tog varje tillfället att klappa hundar och katter när jag var liten. En gång såg jag en mus sitta och gömma sig i gräset. Jag plockade upp den. Den hängde kvar i mitt finger medan jag försökte skaka loss den… jag var nog ca 9-10 år då.

Sen hade vi två marsvin som levde i åtta år. Vi hade en familjehund också som hette Colin. Han var en Tibetansk spaniel. Han lärde sig aldrig komma på inkallning, utan rymde bara när han fick chansen. Jag byggde en Agilitybana åt honom på framsidan. Det var som att lära en sengångare agility.

Sen gick jag ridsport på gymnasiet efter att ha ridit lite hos en kompis mamma. Det var två år efter att jag ridit första gången. Jag var grönast i klassen men kämpade på. Jag utvecklades rätt mkt ändå på den korta tiden tyckte mina ridlärare. 😊 På gymnasiet som var ett internat hade jag ett marsvin och en kanin.

När jag träffade min man skaffade vi råttor. Som mest hade vi tio samtidigt, som galopperade i en flock över soffan 😂 och mannen tyckte faktiskt också om råttorna ❤️

Sen fick vi en liten bebis, år 2010. Där bleknade mitt djurintresse totalt. – Tills vårt tredje barn inte var någon bebis längre. Då använde jag vår femåring som anledning att skaffa en guldhamster. 🙈 Det var det enda husdjur jag lyckades få igenom hos mannen. I år blev jag så sugen på att ha en liten kanin. Jag läste om kaniner och tittade på olika raser, och köpte… Ninni 💕

Tanken var att hon skulle vara frigående inne. Det visade sig vara rätt svårt. Vårt hus har fyra ytterdörrar och våra barn är 3, 4 och 7. Och det hamnar kanin-olämplig mat på golvet.

Så jag har fått avgränsa vardagsrummet åt henne. Grindar i två dörrar. Mannen har inte varit så jättenöjd med häcklöpning…

Så jag brukar ha henne lös mest när mannen jobbar så han slipper slå i knäna i dörrposterna när han kliver över alla kaninhinder. Och en stund varje kväll. Resten av tiden har hon fått ha en stor hage i vardagsrummet att bo i .

En dag smet hon in i sovrummet och bet av laddaren till min mans iPhone. Sen babyvaktens sladd.

När mannen är irriterad på min kanin brukar han skoja att han ska göra en kaningryta. Men sen klappar han ändå henne när hon kommer skuttande. 😊💕

Vi köpte två stora, nya frysar nyligen. Mannen sa några gånger att biter hon av sladdarna på nya frysarna blir det yxan.

Det gjorde hon häromdan.

Men hon lever än iaf 😂

Jag har hittat reservdelar hos Electrolux på nätet, man kan som tur är beställa en ny nätkabel och byta ut den😁👌

NAKENSKISSEN…

PERSONLIGT

Ett av mina tidigaste minnen av fascinationen för konst rör sig kring en väldigt berömd filmscen, och av titeln att döma tror jag de flesta av er redan gissat vilken. (Scenen där Jack ritar av Rose då alltså) Varje scen när Jack drog fram sina blyertspennor gjorde mig så sugen på att lära mig rita sådär bra! Det såg helt underbart ut, och var nog första gången jag såg på medan någon som var riktigt skillad, ritade. (Idag inser jag visserligen att dom ritande händerna förstås inte tillhörde Leonardo DiCaprio.)

a273

Jag har alltid varit väldigt förtjust i att måla och rita. Men denna konstnärligt inspirerande scen (vilket uppenbarligen inte var poängen med scenen egentligen) markerade början på min strävan att lära mig rita med blyerts, och senare med kol. Titanic kom ut 1997. Då var jag elva år. På något sätt fick jag tag i ett foto på denna scen, och ritade själv samma bild, av Rose, naken på den där soffan. Den blev jättefin…

Kommande jul, eller möjligen julen därpå, fick jag för mig att ge bort den i julklapp till ett gift par i vår närmaste släkt. haha… jag vet inte hur uppskattat det var. För mig var nakenhet något väldigt naturligt, och jag hade inte en tanke på om det skulle vara passande eller inte. Jag var bara uppslukad av det ljuvliga i att skissa med blyerts, och kände mig stolt över konstverket som jag tyckte blev fantastiskt bra. Mamma tyckte inte det var en bra idé att ge bort min ”kroki”. Pappa försvarade mig och menade att det är ju skillnad när det är konst xD haha…. lite awkward blev det ju sen på julafton ändå. Stackars mamma och pappa <3

Jag ritade mycket med blyerts ända upp i tonåren. När jag var 17-18 år upptäckte jag kol. Då grejade jag en del med det, det var så roligt att smeta ut kolet. Vid 18 år gick jag en målarkurs på gymnasiet och provade akryl och olja på allvar. Jag skolkade större delen av kursen eftersom jag ledsnade på min akrylmålning av två leoparder. Kursledaren vägrade låta mig lägga den åt sidan och för att vidare med att prova olja. Sista två dagarna av kursen kom jag äntligen till oljan, och den var underbar att arbeta med! Jag gjorde ett vackert havslandskap i månsken. Den tavlan har jag inte sett röken av dock på åratal. Den har helt enkelt kommit bort.

När jag tog upp måleriet igen 2009, var det oljan jag på nytt fastnade för. Den torkar långsamt, så den går att arbeta med en mycket lång stund, till skillnad från akryl som är formbar i ca 5-30 sekunder. Men när jag slutligen, långt senare, (2015??) tröttnade på oljans långa torktid som gjorde det svårt att snabbt leverera sålda verk, bestämde jag mig för att minsann försöka lära mig använda akryl i alla fall. Och idag tycker jag att jag knäckt den nöten, och känner mig nöjd med resultaten :)

 

 

 

NU FINNS JAG PÅ TWITTER…

PERSONLIGT

Nu har jag dammat av min Twitter! 😊

Anledning: jag vill gärna göra flera små blogginlägg per dag egentligen här på bloggen, men eftersom ni som följer min blogg får ett email per nytt inlägg, går det inte att uppdatera ofta utan att spamma ner er 😂 så det får bli max ett längre inlägg per dag i bloggen, rörande både personliga ting och inblickar i min målarstudio.

De andra löpande, små dagliga tingen i mitt liv får hamna här på Twitter istället! Vad sägs om det?

Länk till min Twitter finns i menyn 😊👍

Kram!

/Linda

NÄR MAN HAR EN LÄKARE I LUREN OCH BARNEN SKRIKER SAMTIDIGT…

PERSONLIGT

Det är inte lätt att prata i telefon med småbarn omkring sig, särskilt ens egna småbarn. 2-3 minuter in i samtalet är det som att något händer i luften. Alla blickar riktas mot mamma. Dom ska visa världens coolaste trick, be om vatten, eller starta ett slagsmål med ett syskon…

Jag pratar ganska ofta med läkare på telefon. Åtminstone jämfört med andra mammor (räkna bort alla mammor som är sjuksköterskor). Men jag pratar ännu oftare med just sjuksköterskor. Är det inte 1177 så är det habiliteringen, eller sekreterare på barnmottagningen, eller någon från Lund (onkologen), eller gamla hederliga vårdcentralen. Även om ett av mina barn är orsaken till de flesta sjukvårdskontakterna, passar övriga familjen ibland också på att fylla ut med ännu fler vårdkontakter.

Idag har jag ringt Folktandvården, Vårdcentralen, 1177, Barnmottagningen i Kristianstad, Trafikskolan i Sölvesborg, min poster-leverantör, samt Sparbanken (mina flickor har brutit av mitt företagskort. Dom länsade telefonfodralet när dom kollade barnteve på min telefon igår). Undrar vem av dom det var…?

Det roligaste samtalet idag var vårdcentralen. Det utspelade sig mitt under skolrundan (när jag hämtar två barn på förskolan och ett barn i skolan). Idag var mannen ledig, så vi åkte tillsammans.

Vi hämtade barnen på förskola och skola, och åkte direkt till matbutiken för att handla lite snabbt. Mannen gick in och jag stannade med barnen i bilen. Ett bråk bröt ut. Barnen var trötta och hungriga, och på den pyttelilla stunden mannen handlade, eskalerade bråket till gallskrik. Stora killen orkar inte sitta fast i en stillastående bil, och ville ta av bältet. Det fick han.

Telefonen ringer. Med tumultet i bakgrunden försöker jag kortfattat beskriva för sköterskan de två anledningarna till varför jag kontaktat vårdcentralen. Stora killen pratar med mig samtidigt. Jag vet inte om alla funkar likadant, men om någon med genomträngande röst säger något till mig när jag har nån på tråden, så hör jag inte vad personen i andra luren säger. Det GÅR inte. Till slut kunde jag bara inte samla mig och fortsätta förklara för sköterskan vad jag skulle få sagt.

Jag pausade och försökte samla mig, bad om ursäkt för röran i bakgrunden. Sen brast det för mig.  Jag började skratta. Jag vet inte hur jag lyckades samla mig till slut. Vi åkte hemåt under sista delen av samtalet, och jag fnissade så ljudlöst jag kunde ända tills samtalet var över. Man känner sig så krånglig när man är långsam i luren med sjukvården, för det känns alltid som att dom vill ha effektiva samtal. Och jag förstår dom, så pressat som det brukar vara. Men denna sköterska i all fall ganska lättsam och trevlig.

När vi kom hem ringde vårdcentralen IGEN, eftersom jag samma morgon bokat en telefontid även åt min man, men via hans egen telefon. Mannen svarade i ett annat rum, och kom sedan ut i hallen för att fråga mig om vilket datum läkartiden passade. Jag svarade när han stod bredvid mig vid almanackan. När sköterskan svarade insåg jag att hon var på högtalare xD samma sköterska hahaha. Fortfarande med gnälliga barn i bakgrunden. Detta var max 3-4 minuter efter mitt samtal. Vi hade just kommit in genom dörren. Jag undrar om hon kände igen min röst. (Jag har en ganska avvikande dialekt här dessutom.) Detta, i kombo med att vara den-där-mamman-till-det-speciella-barnet, bör göra mig ännu lättare att känna igen. Stamkunden på vårdcentralen. Jag känner mig som en hypokondriker när jag står där i luckan och anmäler mig själv för andra gången på kort tid, eftersom jag är där och sticker in huvudet jämt annars också.

Men det bjuder jag på!