Nu börjar det likna nåt :)

Det är en speciell känsla att se en bild i sitt inre, och sedan kunna se den växa fram under penseln.

En plats ur min själ, för själen att vila i. Ett lugn, och en läkande skönhet. Känslan i hur färgen flyter ut på duken under de mjuka penselhåren. Det är svårt att förklara. Jag tröttnar aldrig.

Denna skog är inte färdig än. En sådan här svartvit bild, kallas för en grisaille. När den är torr (vilket är väldigt snabbt med akryl) kläs den i tunna, genomskinliga lager med färg. Lager på lager, tills färgerna är sådana som jag vill ha dem. Min teknik är inspirerad av en gammal Oljeteknik. Men detta är alltså akryl. Om du vill hitta information om detta på nätet, så kan det vara bra att söka på ”Acrylic glazing” på youtube 😊👍

Men nu börjar jag bli för trött ikväll!

Nu ska jag stoppa om barnen, och kaninen Ninni ska få sina pellets 😊 Sen är det sängen som gäller ✨🌙 Ninni har en stoor hage i vårt kök 😊❤️

Sov gott allesammans!😊❤️

Så här långt kom jag i förmiddags på denna nya målning 😋 (60×60 cm, akryl)

Fortsättning följer! Men jag vet inte om jag kommer att sitta ikväll eller inte i studion. Nu har vi ett barn kvar att lägga av tre. Idag har jag organiserat om i vår entré, detta har blivit ett allt mer trängande behov nu när vintern närmar sig. (Nej den är knappt här ännu, på sydkusten!)

Man kan ju bli precis hur trött som helst på skor och jackor och vantar som ligger på golvet!! Men nu finns det krokar i överflöd, och två nytömda och välordnade garderober i hallen, BARA för barnen. 👌 En dubbelgarderob till tjejerna, och en enkel till storebror.

Så otroligt skönt. Och plats för gästers skor och jackor också (i en annan del av hallen) Vi brukar ha flera barnfamiljer här på besök samtidigt. Den skohögen får man ta lite sats om man ska hoppa över… 😉

Ja, nu vet ni vilka coola lördagskvällar jag har haha…. tidigare idag har jag varit på second hand, och sen har jag handlat present till ett barnkalas, samt levererat mitt barn till ett barnkalas, och hämtat igen. Och så har jag varit på apoteket. Mannen har varit ledig idag.

Pizza hämtade jag och sonen på väg hem från barnkalaset 😊 här har vi den snygga verkligheten efter middagen 👌

Vi hade egentligen tänkt laga ytterfilé men vi hann inte pga att mannen & jag gjorde det där rycket i hallen. Det är så du vet att du är småbarnsförälder; När du inte hinner någonting utanför rutinerna, utan att haverera en rutin (tex middagen) !

Sen så har det tagit en del kraft att trösta och stötta vår fyraåring, som just håller på att byta epilepsimedicin. Det är läskigt. Vissa biverkningar är väldigt allvarliga med just den här medicinen. Allvarliga hudåkommor som kan bli livshotande. Risken är extra stor för denna biverkning om man är ett barn, och om man samtidigt äter Valproat… vilket hon gör. Det är Valproat som vi försöker trappa ut.

Vi upptäckte rodnad på huden vid läggdags, på vissa ställen. sånt är svårt att sluta tänka på. Vi får se hur det ser ut imorgon. Hoppas ändå att denna medicin ska fungera. Den tidigare medicinen har tagit bort hennes aptit helt och hållet, så att hon lever på näringsdrycker enbart nästan.

Det är därför vi måste byta. Det finns inga bra epilepsimediciner. Alla påverkar hjärnan, därför kan man må lite hur som helst. Irritation, ångest, hallucinationer, diffusa smärtor, aptitstörningar, leverpåverkan, påverkan på immunförsvaret , påverkan på sömnen. Depression.

Så den här ljuvliga lilla flickan är ofta ledsen. Lägger sig på golvet och gnäller, och suckar djupt. Gråter. Säger aj, utan att kunna säga var någonstans. Håller fast mig i mina kläder och vill helst bli buren hela dagen. Inte varje idag, men ofta. De dagarna får man inte mycket annat gjort. Men det viktigaste har i alla fall blivit gjort. Att bara finnas där. Känslan påminner om den där fasen när riktigt små barn har separationsångest. Jag har för mig det är någonstans i ettårsåldern. Fasen när ditt barn gråter om du går iväg några meter eller försvinner in i ett annat rum i fem sekunder! Så att man får bära dom överallt. Fast min ”ettåring” väger 18 kilo och har en lillasyster som är tre år. Ibland känner jag mig som Stålmannen. När jag fått iväg alla barnen till skola och förskola (i tid och utan krig) känns det som att jag har landat ett moderskepp. Men för mesta har jag bara dåligt samvete. Jag tränar på att inte ha dåligt samvete. Det finns så många saker man tycker att man borde hinna, men de saker som verkligen är nödvändiga att hinna, är färre än vad man kan tro, om man bara lär sig att ifrågasätta sina prioriteringar. Det har vi ändå lärt oss rätt bra nu tycker jag, min man och jag.

För dig som inte vet det, så har vår flicka en utvecklingsstörning. Hon kan bara säga några få ord, trots att hon fyller 5 i december. (Hon har sk dyspraxi. Hon har god språkförståelse, men det är som att hon är stum. Hon kan inte forma orden med sin mun.) Hon föddes med två missbildningar i hjärnan. Inga allvarliga dock. Men det är oklart hur hennes utveckling kommer att vara. Glädjande nog har hon börjat använda några fler ord nyligen. Hon härmar nya ord bättre och bättre. Det är så roligt! ❤️

Hon har också överlevt Wilms tumör år 2016. Nu har håret vuxit ut igen ❤️

Jag sitter här i tystnaden i vardagsrummet. Min man och min stora pojke är i andra änden av huset och sitter och pratar. 😊 nu ska vi nog få i säng stora killar också, så att det blir lite vuxentid här nån gång 😁👌

Hoppas ni får en fin lördagskväll! 😊❤️😘🌙✨

(Akryl 60×60 cm) (SÅLDA)

Nu har jag kommit halvvägs på denna nya plats i skogen 😊 (vänstra målningen). Det urgamla trädet som ännu bara är en siluett ska få lite mer färg och struktur så småningom, och förgrunden ska få lite fler intressanta detaljer.

Jag älskar verkligen träd! Jag kan knappt förklara hur mycket träd tilltalar mig. Varje enskilt träd har en helt egen, fascinerande form. Träd är SÅ vackra! Jag brukar nörda ner mig i en trädsort i taget. I somras tjatade jag på min man att jag ville sätta prydnadskörsbär i trädgården. Sen ändrade jag mig och ville sätta en jättebjörk. Eftersom de är snabbväxande haha. Jag övervägde till och med poppel! (Men tydligen tar rötterna sönder rör och husgrunder!) Jag vill ha skugga i trädgården nämligen. Jag kan nästan inte begripa hur det kan lyckas vara stekhet sol på tre sidor av vårt hus samtidigt. (Vi flyttade in i april i år) Jag föredrar skugga eller helst halvskugga. :) Jag försökte ett tag att sälja in idén till maken att sätta åtta björkar. En liten skog till våra barn! ❤️ Sen var jag inne nu senast på att sätta en vacker tall. Men efter info från en trädgårdsgrupp på Facebook insåg jag att det kan bli en hel del kottar och barr! Jag får nöja mig med min thuja-liknande ”gran” som jag gjort en bonsai-frisering på. Den ser nämligen ut som en tall nu :)

När jag är ute och kör bil så fångas min blick av de trädsorter jag för stunden nördat ner mig i. Söta bebistallar i vägrenen! ❤️❤️❤️

Men jag har nått en smärtsam insikt. Du kommer aldrig att få se en gammal ek som du har planterat. Gamla träd var små långt innan du fanns. Det finns inget träd jag kan plantera som är hyfsat stort innan min sjuåring tar körkort… Och då pratar vi om snabbväxande träd!

Då växer en ny uppskattning för skogarna fram, och för de stora, gamla träden överallt i vår omgivning. Vi kan njuta av det som andra före oss har åstadkommit och av det som föddes i naturen innan vi fanns.

Träd skapar platser. Avskilda platser där vinden prasslar i löven och luften doftar av mossa och torv. Det är en tröstande plats. Så vacker och så tyst. Så otroligt mäktig.

Vilken skönhet och vilket ljus som finns på de platser som människor ännu inte lyckats förstöra! Jag hoppas jag kan fånga på min canvas, en liten gnista av den där ljuva, lugna, trösten.

Ja, jag fokuserar mycket på tröst nu. Det är något jag själv behöver mycket av. Tröst och styrka. Och inte bara jag, utan människor i vår närhet också, som påminner mig om hur skört livet är. Det är en ädel konst att leva varje dag med ett beslut i hjärtat att inte leva i fruktan.

Inte alla vet vad jag menar, men du som lever i stormen, i den långa, dryga stormen, den som varar i månader och år, du förstår mer. Och troligtvis förstår du som är äldre och hunnit gå igenom mer, vilken känsla och vilket behov av tröst och styrka som jag talar om. För även om du själv har klarat dig väl, så har du med säkerhet bevittnat mer än en storm i din nära omgivning, under åren som gått. Så mycket brutenhet det finns i världen!

Detta var vad jag hann i studion idag. Jag vet inte när jag får en kväll igen. I morgon ska jag planera barnkalas, och ta hand om mitt sjuka barn samtidigt. Min man är hemma i morgon också. ❤️ Två sjuka barn är det egentligen, men det ena är mycket sjukare än det andra. Vi har haft århundradets luftvägsvirus här! (Liten retorisk överdrift) Utdragen feber och för min del envis rethosta. Det sjukare barnet har kronisk sjukdom plus detta dryga virus. Därför har det varit en extra tung vecka.

Så nu är egentiden slut för idag! Här behövs all sömn som går att få! (Men faktiskt lite egentid behövs också!!)

God natt! ❤️

/Linda