Så längesen jag skrev något här. Jag är nu mitt uppe i att ta hand om vår lilla gosse som är 6 månader nu.

Livet är intensivt i vår familj som många av er redan vet. En fyrabarnsfamilj har mycket att göra i normala fall. Men vi har även sjukdom och diagnoser. Den värsta är epilepsi, som har stulit mycket ifrån oss. En svårbehandlad form av epilepsi som kallas CSWS och som ofta (alltid?) leder till en påverkan på barnets utveckling.

Jag har funderingar på att skriva oftare i denna blogg från och med nu. Men inte för att dela konstgrejer främst, utan mer som en dagbok för mig. Jag är mamma först av allt. En funkismamma (till barn med funktionsnedsättningar). Jag delar ibland offentligt lite kring vad som händer med barnen, men inte i för ingående detaljer för jag vill att dom ska få ha sin integritet. Samtidigt vill jag att andra i liknande situation ska få känna igen sig.

Det finns mycket att säga och berätta kring livet som förälder till barn som måste kämpa.

Just nu är vi i en svacka (igen). Storasyster med epilepsi är pga biverkningar eller anfall (Vi vet inte vilket ännu) närmast apatisk. Har slutat prata. Och tyvärr även slutat kommunicera. Slutat busa. Slutat skratta.

Vi ändrar medicinerna (gradvis) nu men det tar flera veckor. Under tiden går hjärtat i tusen bitar när vi tittar på vår älskade flicka som är i en annan dimension och knappt kan höra oss.

Det är så orättvist för hon blev livshotande sjuk i mars pga vattkoppor och vi var en hårsmån ifrån att förlora henne. (Total lungkollaps, ambulansflyg från Skåne till Stockholm och fyra dygn i ECMO-maskin). Hon repade sig mirakulöst snabbt och var sig själv igen. Men efter detta har hon gradvis försämrats i sin epilepsi.

Det är inte kramper. Det är en överaktivitet i hjärnan som brusar och stör. Försämrar djupsömn. Gör henne frånvarande.

Månader utan att måla

Jag har inte målat på många månader. Jag vet inte hur många. Men nästan ett år tror jag. Tiden ville inte räcka till. Allt har sin tid. Men jag har vetat hela tiden att jag kommer att börja igen när jag kan. För jag är en kreativ själ. Jag har alltid älskat att skapa. Jag måste få skapa.

Jag gjorde nyligen en upptäckt. Jag började fundera på att lära mig rita digitalt. Jag kan lite redan. Lite. Men jag försökte bilda mig mer via Youtube. Mest vilka appar som är bäst. (Jag vill göra det simpelt, inte så sugen på Photoshop även om det är bra till bildbehandling). Jag vill inte lära mig massa trix och tidsbesparande ”fusk” heller. Bara komma så nära traditionellt ritande/målande som det går, och föra över min akrylteknik till det digitala så nära det går.

Vad var då upptäckten? Jo. Efter någon veckas fantiserade kring detta, och efter att jag börjat testa att rita lite (på mobilen haha), så blev jag plötsligt piggare och gladare för första gången på väldigt länge. Jag har känt mig så tyngd av att se vår dotter så dålig. Oroat och gruvat mig.

Men plötsligt kunde jag känna mig gladare mitt i allt. Det konstigaste är ändå hur mkt energi jag fick. Och då har jag knappt ritat alls. Bara gått och tänkt på det.

Jag kör ofta bil också. En vanlig lång sträcka är till sjukhuset i Karlskrona. Drygt åtta mil. Jag har alltmer börjat minnas hur det känns att stryka penseln mot canvasen. När jag ser skogarna susa förbi så fantiserar jag om hur jag målar löven och stammarna. Och bara fantasin ger mig liv.

Människor har alltid sagt till mig att det är bra att jag har konsten som terapi och återhämtning. Jag har alltid hållt med, (som att ”jaja det är säkert nyttigt och bra”) men det är först nu jag förstår hur rätt dom hade. Det gick så mycket djupare än jag anade. För mig var det mer ett kreativt företag. Jag hade firman i ca 6-7 år (minns inte exakt) tills i år. Nu har jag lagt den på is och min studio ser ut som ett förråd. Allt ligger staplat i högar och väntar.

Ibland går jag in där för att jag ska ha nåt snöre eller tejp, och en våg av känslor sveper över mig när jag ser alla roliga älsklingsprylar där inne. Det är SÅ roligt att hålla på med min konst.

Hinner man rita digitalt men inte måla på canvas eller papper? Ja. För det räcker med 5-10 minuter här o där. Att dra fram färger o så, då behöver man nån timme åtminstone. Sen är det mer runt omkring. Tvätta penslar, grunda duken, fernissa…

Rita digitalt kan man göra i ett rum utan fönster på akuten, medans barnet sover, och allt som finns att göra är att timme efter timme lyssna på personalen i korridoren.

Jag har försökt många gånger att nöja mig med ritblock och kol eller blyerts eller pastell. Men det är så långt ifrån min målarteknik med akrylen. Det är inte kul.

Digitalt kan jag dock komma mycket närmare! Appen jag har fastnat för heter Artflow. En populär app. Vi får se om jag kan komma igång med det på allvar. :)

Min första skiss här nedan. Inte klar alls förstås. Bara ett test. Så roligt!